Tillgänglighetsverktyg

Suomen luonnonsuojeluliitto SLL Uudenmaan piiri Raseborgs natur, Raaseporin luonto

Raasepori, Raseborg
Navigering på / av

Det förekommer en hel del segt förankrad, felaktig information om kontinuerlig beståndsvård som skogsbruksmetod; till exempel att kontinuerlig beståndsvård inte är lika bra som kalavverkning, i varje fall inte bättre. Vi frågade sex sakkunniga hur det står till med den saken.

 

 

Olli Tahvonen, professor i skogsekonomi och -politik vid Helsingfors universitet, det har stormat kring diskussionen om Finlands skogsbruk den senaste tiden, sedan nyheten om Kemis nya cellulosafabrik kom ut. Fabriken skapar bl.a många nya arbetsplatser. Men är en ökad efterfrågan på massaved ekonomiskt vettig ur skogsägarens synvinkel?

“Ur skogsägandets perspektiv är det inte så värst lönsamt att sälja klen massaved. Skogsbruket är nödvändigtvis inte så lönsamt vid de breddgrader där Kemis cellulosafabrik kommer att byggas.” 

 

Betyder alltså skogsbrukets lönsamhet olika saker för skogsindustrin och för skogsägaren – finns här en konflikt? 

“Ur skogsindustrins synvinkel är det mest lönsamt att producera virke på den maximalt hållbara nivån, dvs. att skogens virkesproduktionskapacitet är i full användning, detta eftersom utbudet då är största möjliga och virkespriset hålls lågt. Tidigare har man styrt skogsägarna att handla efter dessa målsättningar, och den här ensidiga modellen, som är lönsammast för skogsindustrin, har legat som grund också för skogsvårdsrekommendationerna för skogsägarna och för lagstiftningen.

 

Om skogsägaren är intresserad av den ekonomiska vinst som finns att hämta ur skogsbruket, ska hen inte sträva efter största möjliga kubik mängd utan istället sträva efter största möjliga nettoinkomst. Skillnaden mellan dessa två mål kan vara väldigt stor. 

Den ekonomiskt mest lönsamma virkesproduktionen ur skogsägarens synvinkel leder även till en bättre lösning sett från ett samhällsekonomiskt perspektiv, där det råder balans mellan virkesförsäljares och -köpares fördelar. Skogsindustrin har haft stora möjligheter att påverka skogspolitiken och den här balansen har därmed saknats.” 

 

Är det förnuftigt med en ökning av efterfrågan på massaved, med tanke på det ekonomiskt räknade värdet för kolbindning? 

“EU:s klimatpolitik är i detta nu väldigt långt ifrån en kostnadseffektiv bekämpning av klimatförändringen. 

På EU:s utsläppsmarknad är ett ton koldioxid nu värt 40€/ton. Detta innebär att utsläppen minskas, om förminskningen per CO2 ton kan göras under denna summa. Genom att förlänga omloppstiderna och öka på den kontinuerliga beståndsvårdens andel i skogarna, kunde vi binda mera kol i skogarna med avsevärt lägre kostnader. T.ex i Övre Lappland skulle det löna sig att lämna de gamla skogarna helt utanför virkesproduktionen, genast då kolbindningens pris överstiger 14€/ton.

Det är en samhällsekonomisk förlust att skogarna inte är med i den kostnadseffektiva bekämpningen av klimatförändringen.” 

 

 När man beräknar skogsbrukets lönsamhet påverkar storleken på räntesatsen direkt när det lönar sig att hugga. Detta har lett till att man avverkat nog så unga bestånd. Vad bestämmer räntesatserna storlek  och vad är dess ekonomiska betydelse i skogsbruket?

“När man beräknar skogsekonomi beskriver räntan den inkomst, eller den låneränta på investeringar utöver de rent skogsekonomiska, som skogsägaren beräknas få på sitt kapital. Räntorna är just nu låga, men man måste beräkna räntan över en lång tidsperiod på 50 – 80 år. Tidigare fäste man ingen uppmärksamhet vid räntorna då man gav råd åt skogsägarna. Det här ledde till att de föryngringskostnader på 1500€-2000€/ha som skogsägaren hade efter en kalavverkning jämfördes med de inkomster man fick efter ett färskt kalhygge; utgifterna verkade då obetydliga och man tyckte att “skogsbruk lönar sig alltid”. När man uppskattade den skogsekonomiska lönsamhet på det här sättet ledde det till att man rekommenderade långa omloppstider. Här tänkte man att den inkomst som skogsägaren fick av sitt kapital saknade betydelse. Samtidigt har skogsindustrin förutsatt en 7% avkastning på det placerade kapitalet. Eftersom nollränte-tänkandet inom skogsekonomin också leder till ett större virkesutbud, ser vi här en ganska stor inkomstöverföring från skogsägaren till skogsindustrin. Men föryngringskostnaderna är dock en investering i nästa trädgeneration och man borde bedöma om avverkningsinkomsterna från den följande trädgenerationen täcker kostnaderna för investeringen – med ränta. I södra Finland blir detta kritiskt när räntan överstiger 3-4% och I norra Finland när den överstiger 1-2%. En rätt uppskattad lönsamhet leder till kortare omloppstider. De tidigare skogsbruksrekomendationerna samt skogslagstiftningen verkar ha varit vilseledande för skogsägaren. Som tur är håller vi på att övergå till rekommendationer som står på en starkare ekonomisk bas. Räntorna spelar också en stor roll när vi uppskattar den kontinuerliga beståndsvårdens lönsamhet – där investeringarna efter kalavverkning helt uteblir.”

 

De finska skogarna väntas hjälpa även andra aktörer än skogsindustrin med kolbindning för att kompensera utsläppen. Om hälften av det kolutsläpp som förorsakas av allt virke som huggs i Finland har återgått till atmosfären inom fem år – får inte skogen då bråttom att växa fast t.o.m. sitt eget kolutsläpp?

“Skogsindustrin betonar gärna kolet som binds i virkesprodukter samt att skogsbiomassan ersätter sådana produkter och energikällor där utsläppen är ännu större, och anser därför att skogarna bör huggas och användas mera. Naturskyddssidan betonar kolet som binds just  i skogarna. I princip kan båda ha rätt. Eftersom en stor del av det fällda virket i dagens läge går till energiproduktion och endast en rätt liten del till långlivade produkter, är det ingen självklarhet att det är en klimatgärning att fälla ett träd. Det att kolet ur de fällda träden snabbt igen frigörs i atmosfären leder till det, att då man sammanför den information man har om kolflöden med den om kostnadseffektiv virkesproduktion, blir det optimalt att förlänga omloppstiderna och binda mer kol i träden och marken. Detta resultat förändras inte av det faktum, att skogsbiomassan till viss del ersätter t.ex. fossila bränslen.”

 

Skogarna växer mer än de huggs, påstås det. Växer alltså våra kolsänkor och -förråd också i verkligheten hela tiden även om skogarnas åldersstruktur hela tiden föryngras, och fortsätter samma positiva utveckling om de föreslagna 80 milj kubikmeter årliga hyggena fortsätter i all oändlighet?

“Jag har inga grunder för att ifrågasätta dessa siffror. Man bör dock inte dra för raka slutsatser. Finland har en kolsänka i sina skogar. Detta är ett fint positivt faktum. Ur ett ekonomiskt perspektiv lyder frågan hur mycket en ökning av kolsänkan från “business as usual” nivån kostar och skulle nettoutsläppens minskning på detta sätt vara billigare än t.ex. att minska utsläppen i trafiken? Finland och Sverige har tillsammans med några andra länder lyckats lobba  EU:s klimatpolitik så, att skogsindustrin och -ekonomin ligger utanför den aktiva klimatpolitiken. Av detta följer, att man i Finland och Sverige minskar på utsläppen med mycket dyrare metoder jämfört med vad det skulle kosta att öka skogarnas kolsänkor. Speciellt i trafiken blir minskningen av utsläppen dyr.Spårjokern i Helsingfors har vid sidan om de andra nyttorna presenterats som en investering för att minska på koldioxidutsläppen. Enligt min grova uppskattning blir priset för minskningen av koldioxidutsläppen i fallet spårjokern rejält över 3000€/koldioxid ton. Man kan bara önska, att investeringens andra nyttor täcker kostnaderna.”

 

Om ekonomiskogarnas årliga tillväxt är större än hyggena, varför måste man då fortfarande hugga gamla skogar som är i naturtillstånd? Borde inte en större tillväxt betyda det, att cirkulationen i skogsbruket skulle fungera så, att redan i ekonomiskogsanvändning varande skogsytor skulle räcka för att täcka det årliga hyggesbehovet?

“Man strävar efter att göra hyggen på sådana platser, där hyggeskostnaderna är låga. En betydande andel av dagens tillväxt sker i torvmarksskogarna, där hyggen blir dyra. Detta är ett exempel på, varför jämförelsen mellan skogarnas tillväxt och hyggesnivåerna är alltför förenklad.”

 

Hur bra har skogsforskningen och -utbildningen klarat av att svara på de moderna utmaningarna vad gäller till exempel klimatförändringen?

“I Sveriges stora dagstidning Dagens Nyheter har det på senaste tiden allvarligt diskuterats kring kopplingarna mellan Sveriges skogsforskning och skogsindustrin. Samma diskussion borde föras även i Finland. Min egen uppfattning är, att den finska skogsforskningen inte är tillräckligt oberoende och att skogsindustrins intressen har påverkat och påverkar även idag både skogsforskningen och utbildningen i betydande grad. Skogsindustrin strävar även hela tiden aktivt efter att påverka Finländarnas skogs- och naturrelation.”

///////////////////////////////////

Timo Pukkala, finsk skogsforskare och professor i planering av skogsekonomi på Östra Finlands universitet –  lämpar sig kontinuerlig beståndsvård som metod i alla typs skogar, eller finns det skogar där metoden inte är tillämplig med tanke på ekonomisk lönsamhet?

” Alla skogar kan skötas utan kalavverkning. Det mest ekonomiska sättet beror på skogen. Ett likåldrigt kraftigt bestånd, till exempel, där all undervegetation, d.v.s. yngre träd och plantor har röjts bort, lönar det sig ur ekonomisk synvinkel att ännu en gång kalavverka eller luckavverka; sedan kan man börja låta skogen växa enligt den kontinuerliga beståndsvårdsmetoden.

Det förekommer också enstaka fall där skogen inte förnyar sig naturligt efter höggallring, om jorden t.ex. täcks av ett tjockt täcke av mossa. Också då kan kalavverkning eller flera mindre avverkningsytor vara det ekonomiskt mest lönsamma. Ju längre norrut man kommer desto sämre är lönsamheten i skogsodling, d.v.s. kalavverkning med påföljande förnyelse genom plantering eller frösådd. I norra Finland är skogsbruk med kalavverkning i praktiken aldrig ekonomiskt lönsamt.” 

Kontinuerlig beståndsvård möter ofta mothugg genom påståenden som a) tillväxten, eller virkesproduktionen, försvagas ; b) virkeskvaliteten försvagas, c) lönsamheten försvagas. Stämmer de här påståendena?

” Det finns forskningsresultat som ger belägg åt båda hållen, i ungefär lika grad. Ibland är virkesproduktionen sämre, ibland bättre än i skog som kalaverkas. I de skogar där resultatet var svagt kan det ha berott på att den kontinuerliga beståndsvården var dåligt genomförd, skogens skötsel har inte optimerats. De här forskningsresultaten kommer huvudsakligen från fullvuxna granbestånd. De flesta bestånd som skötts med den kontinuerliga metoden är nog blandskog, där det finns också yngre träd och en bra undervegetation. 

Att förädlade plantor skulle vara bättre genetiskt har inte kunnat bevisas med långvarig forskning och inte på stora provytor. Man har utfört mätningar på små områden med ett ungt bestånd, och man vet inte om det kommer att finnas skillnader längre fram eller i virkesproduktionens slutresultat. Nyttan med plantförädling när det gäller äldre bestånd är närmast hypotetisk, någonting man inte har kunnat bevisa vare sig i större skala eller från hela omloppstiden.

Det ekonomiska resultatet blir inte sämre i och med kontinuerlig beståndsvård. Med tanke på  skogsägarens ekonomiska resultat borde man sälja stockar, inte massaved. Stockvirkets andel är större i bestånd som sköts enligt den kontinuerliga metoden. På karg träskmark eller i odlad skog i norr är kalavverkning aldrig lönsam.”

I  höggallrad skog uppstår skador på de växande träd som lämnas kvar, skador som försvagar beståndets kvalitet; i granbestånd kan det leda till röta – stämmer det?

” Det finns rapporter om sådana skador, men de är inte vetenskapligt granskade forskningsrapporter. Det kan uppstå kompaktion i spåren gjorda av skogsmaskiner, men de kan uppstå i vilken typs skog som helst, och beror inte på  kontinuerlig beståndsvård. Skördeskador beror på hur skicklig maskinföraren är. På precis samma sätt som i kontinuerlig beståndsvård kan träd som lämnas efter en höggallring lida skador. Undervegetationen, d.v.s. plantor och mycket unga träd förstörs till en del, men det spelar inte så stor roll då det ofta i kontinuerligt vårdade bestånd finns så mycket plantor att även om två tredjedelar av plantorna dör, finns det ändå tillräckligt av dem. Och nya plantor växer snart upp där de gamla har försvunnit. ”

Hur skulle du behandla ett slutavverkningsmoget, likåldrigt granbestånd som lider av röta om avsikten är att övergå till kontinuerlig beståndsvård?

” Om beståndet delvis är angripet av röta, borde man göra en luckgallring där man avlägsnar alla granar i området runt det rötangripna beståndets rötter. Luckan utvidgas tills man kommer till friska träd. Luckorna borde vara så omfattande att de förnyas på naturlig väg med lövträd. Lövträd klarar sig bra mot granens rotticka. Om rötan är utbredd lönar det sig att kalavverka hela området och förnya det med lövträd. När ett lövträdsbestånd blir 20-40 år, hinner rottickan försvinna och granplantor uppenbarar sig på naturlig väg. Lövträdsperioden ökar jordens bördighet, vilket i sin tur förbättrar barrträdsplantornas tillväxt.”

Innan kalhuggning blev allmän i Finland var så kallad blädning allmän, där de största och bästa träden fälldes och kvar lämnades de sämsta och minsta. Det har påståtts att skogsbestånden därför var kvalitetsmässigt svaga, och man är nu rädd för att naturlig beståndsvård skulle leda till en liknande försämring av skogens produktivitet och kvalitet. Stämmer detta, finns det fog för oron?

” Man har redan forskat en hel del i kontinuerlig beståndsvård både  i Finland och runtom i världen, och metoden är i bruk i Finland på tiotals tusen, kanske redan hundratals tusen hektar. Det finns redan en avsevärd mängd bevis för att kontinuerlig beståndsvård fungerar.

De skogar som tidigare utsatts för blädning och som man forskat i har förnyats relativt bra, trots att de i början kunde verka ”utmärglade”. De flesta skogar som nu nått avverkningsålder har kommit till genom naturlig förnyelse, inte plantering.”

Man motiverar ofta skogsbruk som baserar sig på kalavverkning  med att tack vare den här sortens skogsbruk finns det mer träd i våra skogar än någonsin förr. Stämmer det?

“Mängden träd har inte varit så här stor på 100 år, men för drygt 200 år sedan fanns det lika mycket träd som idag. Tidigare var småbrukarens enda inkomstkälla försäljning av stockvirke, och också hushållens vedåtgång var stor. Nuförtiden tvingas skogsägaren inte sälja virke och även vedbehovet i hushållen har minskat märkbart. Skogsodlingen har alltså inte lett till en ökad trädtillväxt i våra skogar, orsaken ligger helt enkelt i att man har avverkat mindre.”

 

lönsamheten hos olika avverkningsmetoder (nuvärdet räknat ad infinitum) i odlingsbestånd som vuxit i frisk mo i mellersta Finland. Låggallring betyder att man gallrar bort de mindre träden, och nästa steg är kalavverkning. Höggallring avser att ta bort de största träden, med kalavverkning som följande steg. I kontinuerlig beståndsvård ( KB-gallring)  använder man sig av endast höggallring, inte alls kalhyggen. Källa: Lea Hokkanens kandidatexamen vid Östra Finlands universitet.

///////////////

 Jussi Saarinen, forstmästare på Yhteismetsä Tuohi/Metsätietopalvelu Silmu Oy, hur förhåller sig skogsägare till kontinuerlig beståndsvård som skogsvårdsmetod?

“Intresset har ökat de senaste åren och jag tror att det kommer att öka ytterligare när skogsägarna får kunskap om den här metoden och man kan bekanta sig med skogsområden där man bedriver kontinuerlig beståndsvård. Inställningen nu är tudelad, ofta grundar sig ett negativt förhållningssätt på olika påståenden om varför kontinuerlig beståndsvård inte fungerar. En orsak till negativiteten kan också bero på att man i Finland i årtionden har berättat bara en sanning om hur skogen skall skötas på rätt sätt, och nu råder det en viss skepsis bland skogsägarna – kan en annan metod verkligen vara bra eller t.o.m. bättre?”

Hur skiljer sig kontinuerlig beståndsvård från kalavverkning? Måste skogsmaskinerna bytas ut och maskinförarna skolas om, eller klarar man av kontinuerlig beståndsvård med dagens maskiner och den kunskap dagens maskinförare har?

” Man kan nog i hög grad använda samma maskiner i kontinuerlig beståndsvård som i avverkning av likåldrig skog.  Maskinförarna är i regel väldigt skickliga med sina maskiner, och ett bra resultat när det gäller kontinuerlig beståndsvård är närmast beroende av  anvisningarna på plats och att föraren förstår de allmänna principerna, d.v.s. vad göra och varför.”

Kostnaderna för den högallring som görs vid kontinuerlig beståndsvård blir högre än vid kalavverkning, och minskar därför på lönsamheten i kontinuerlig beståndsvård. Sant eller inte?

” Avverkningskostnaderna per kubikmeter är i allmänhet större än vid kalavverkning, men mindre än vid låggallring. De genomsnittliga avverkningskostnaderna rör sig kring samma summor som för hela omloppstiden för en likåldrig skog. Med kontinuerlig beståndsvård är trädets rotpris något lägre än vid en slutavverkning, men skogen ger mera värdefulla timmerstockar som igen höjer inkomsterna. Förnyelsekostnaderna faller också bort med kontinuerlig beståndsvård vilket betyder att helhetsutgifterna för skogsägaren är betydligt lägre. Om man räknar ihop alla de här faktorerna blir nettoinkomsterna för båda metoderna ungefär lika stora. Med höggallring får man en inkomst tidigare, speciellt i odlad skog, vilket höjer produktiviteten.”  

Flera tunga namn inom skogsindustrin har sagt att kontinuerlig beståndsvård knappast någonsin kommer att bli den rådande skogsbruksmetoden. Vad anser du?

” Det beror på hur man definierar kontinuerlig beståndsvård. Om definitionen är den att skogens struktur och avverkningsmängden måste förbli likadana, får vi mycket mindre möjligheter i praktiken att nyttja metoden. Om man däremot anser att kontinuerlig beståndsvård förutsätter en mer ändamålsenlig skötselmetod där skogen hela tiden är bevuxen men strukturen får växla, då kan vi tillämpa den kontinuerliga  metoden i bred skala. Själv anser jag att på så sätt definierad kommer kontinuerlig beståndsvård om några årtionden att spela en avsevärd roll i vår skogskötsel, kanske t.o.m. inneha  huvudrollen.”

I den offentliga debatten ställer man ofta kalavverkning och kontinuerlig beståndsvård mot varandra; kontinuerlig beståndsvård anses t.o.m.vara naturskyddarnas daltande medan kalavverkning är de verkliga skogsproffsens skötselmetod. Stämmer det?

”Oftast kunde lönsamheten förbättras om den sedvanliga skogsskötseln ersattes av de höggallringar som används i kontinuerlig beståndsvård och om man använde sig av det plantmaterial som uppstår på naturlig väg. Lönsamheten är givetvis också en viktig utgångspunkt i kontinuerlig beståndsvård, men samtidigt drar man ju stor nytta av metoden när det gäller såväl naturen som rekreation; det här får ju de människor för vilka de här värdena är viktiga att intressera sig för frågan. Endel av de som arbetar inom skogssektorn förhåller sig fortsättningsvis negativt till kontinuerlig beståndsvård och då kan man lätt få den bilden att kontinuerlig beståndsvård främst handlar om naturskydd, och inte en ekonomiskt vettig skogsskötsel. Så är det inte, och en så skarp motsättning är onödig.”

Många har den uppfattningen att en skog som sköts enligt den kontinuerliga beståndsvårdsmetoden utgör ett ogenomträngligt snår som illa lämpar sig för rekreation. Hur är det?

” Med kontinuerlig beståndsvård får vi inte de utbredda, svårforcerade ungträdsbestånd som kalavverkning ger upphov till. Skogen är däremot varierande och olikåldrig, och det är till fördel för rekreation. Visst uppstår det också täta ungträdsbestånd, men de är för det mesta inte utbredda och ökar snarare skogens estetiska värde.”

Om du skall sköta ett skogsområde som tidigare har brukats med metoder som leder till kalavverkning, hur ändrar du det till ett bestånd som kan skötas med kontinuerlig beståndsvård?

” Målet för skogskötsel är inte i första hand en viss struktur eller en snabb strukturomvandling. En bättre utgångspunkt vore att för varje skogsfigur ta i beaktande den skötselkedja som fungerar bäst utgående från skogsägarens egna mål. En bra skötsel förenar olika mål och i enskilda fall kan man poängtera t.ex. ekonomi, landskapsvärden eller naturvärden.

Att påbörja kontinuerlig beståndsvård i ett bestånd betyder i praktiken avverkning enligt höggallringsprincipen, där man avlägsnar timmerträd och ger utrymme åt medelstora och mindre träd. Skogen glesas i etapper och ett nytt plantbestånd växer upp för att ersätta de träd som avlägsnats vid avverkningen.

Om det är frågan om ungskog, är det inte bråttom med planttillväxten, tonvikten ligger på att få trädbeståndet att växa till sig. Skogen genererar nog plantor nästan automatiskt i takt med upprepade höggallringar; tiden räknas i decennier och omständigheterna för förnyat plantbestånd är goda.

Då utgångspunkten är en låggallrad, likåldrig skog är det ekonomiskt mest lönsamma alternativet kalavverkning eller så skärmhuggniing som förekommer i kontinuerlig beståndsvård. Det plantbestånd som uppstår skall man sen senare höggallra, det här ger upphov till en olikåldrig skog som utvecklas i olika skikt och förblir täckt. Skogens landskapsvärden kan också föranleda att man plockhugger beståndet i några repriser i stället för att kalavverkna; då växer plantorna småningom fram och man kan bättre bevara områdets skoglika karaktär. Observera att inte heller det här alternativet alls är förlustbringande, men inkomsterna sträcker sig över en längre tid, och det inverkar på lönsamheten.”

 

Ett exempel på kontinuerlig beståndsvård: höggallrad tallskog och kvarlämnad undervegetation av granträd. Bild: Jussi Saarinen / Metsätietopalvelu Silmu Oy

Hemsida

Skogarna i Raseborg

Raseborgs stad äger sammanlagt ca 4200 ha skog och målet är att avverka med kalhuggning ca 40 ha skog årligen. Alltså 400 000 kvadratme…

Läs mera

Skogen och Miljön

Det förekommer en hel del segt förankrad, felaktig information om kontinuerlig beståndsvård som skogsbruksmetod; till exempel att kontinuerlig…

Läs mera

Skogen och Hälsan

Det förekommer en hel del segt förankrad, felaktig information om kontinuerlig beståndsvård som skogsbruksmetod; till exempel att kontinuerlig…

Läs mera