Taimen ja muut virtavesien lajit - Öring och andra arter
Taimen
Karvianjoen ja Isojoki-Lapväärtinjoen
latvapuroissa on edelleenkin oma kotoperäinen (endeeminen) purotaimenkanta,
jota voidaan pitää osin jopa uhanalaisena. Kalatalousviranomaisena
toimivat TE-keskuksen kalatalousyksiköt ovat tehneet päätöksen, että
vesistöhin voidaan istuttaa vain joen omaa taimenkantaa.
Tyypillinen alueen pienvesissä elävä taimen on paikallinen taimen, joka elää koko ikänsä purossa. Osa niistä saattaa asustaa osan ajastaan alempana joessa tai jotkut yksilöt lähtevät merivaellukselle, palaten sitten aikuisena lisääntymään takaisin kotipuroonsa. Tämä vaelusvietti on kuitenkin katkennut monista puroista ja joista kalakantojen taannuttua sekä vaellusesteiden takia. Pääosa taimenista on kuitenkin aina paikallisia, keskimäärin alle kilon kokoisia lohikaloja, jotka käyttävät ravintonaan pääasiassa hyönteisravintoa ja pikkukaloja. Lisääntyminen tapahtuu syksyllä ja mätimunat kuoriutuvat keväällä. Suurimpia uhkia taimenkantojen säilymiselle onkin talviaikainen kintoaineskuormitus, jonka takia mätijyväset tukahtuvat kiintoainekseen. Taimen on hidaskasvuinen kala, se saavuttaa sukukypsyyden noin 3-4 vuotiaana. Suurikokoiset yksilöt ovat huomattavasti vanhempia ja osa puroissa elävistä taimenista on kääpiöityneitä, eivätkä koskaan saavuta edes 25 cm mittaa. Kalojen kasvuun vaikuttaa myös puron ravintotilanne, joka saattaa olla heikentynyt muutoksien myötä.
Öring
I källflödena till Karvianjoki och Lappfjärds å - Storå
förekommer ännu ursprungliga (endemiska) bestånd av bäcköring, av vilka
en del kan anses vara utrotningshotade. Fiskerimyndigheterna, dvs
fiskeenheterna vid TE-centralerna, har beslutat att endast öringar av
åns eget bestånd får användas vid utplanteringar.
En stationär form av öring, som lever hela sitt liv i samma bäck, är typisk för områdets småvattendrag. En del av öringarna kan tillfälligt vistas i de nedre delarna av vattendraget och enstaka individ kan till och med vandra ut i havet, för att sedan som lekmogna vandra upp i vattendraget för att fortplanta sig. Denna vandringsinstinkt saknas hos bestånden i flere bäckar, åar och älvar som en följd av att bestånden minskat eller på grund av vandringshinder. Majoriteten av öringarna är likväl stationära, och består i medeltal av under 1 kg :s individer, som i huvudsak livnär sig på vatteninsekter och småfisk. Öringen leker på hösten och rommen kläcks på våren. Det största hotet mot öringens fortbestånd utgörs av den belastning av fasta partiklar, som sker på vintern. Den leder till att öringens romkorn kvävs. Öringen växer långsamt och den blir könsmogen vid 3-4 års ålder. Storvuxna individer är i regel äldre än så. En del av bäcköringarna förblir dvärgvuxna och når inte ens 25 cm längd. Fiskarnas tillväxt påverkas även av bäckens födotillgångar, som kan vara utarmade som en följd av antropogena förändringar.
Jokihelmisimpukka eli raakku
Raakku eli jokihelmisimpukka (Margaritifera margaritifera) on
uhanalainen simpukkalaji, jota esiintyy muutamissa puroissa. Laji
tarvitsee lisääntyäkseen väli-isännäksi taimenen, jonka kiduksissa
glogidiotoukat siirtyvät uusille kasvupaikoille. Raakku on tunnetusti
pitkäikäinen laji, joka saattaa saavuttaa helposti 100 vuoden iän. Monet
maassamme olevista raakkukannoista ovatkin valitettavasti jo niin
vanhoja, etteivät enää kykene lisääntymään. Raakku on hyvän vedenlaadun
indikaattori, sillä se on herkkä vesistön muutoksille. Simpukkana se ei
juurikaan liiku elinpaikassaan vaan elää koko ikänsä hyvin pienellä
alueella. Raakulle on tyypillistä ”kaivautua” pohjaan pystyasentoon.
Vesistöissä, joissa on raakkuja, on kahlaamista ja kaikkia pohjan
muutoksiin vaikuttavia toimenpiteitä vältettävä. On myös muistettava,
että raakun koskeminen tai ottaminen edes käteen on täysin luvanvaraista
ja siten siis kiellettyä.
Flodpärlmussla
Flodpärlmusslan (Margaritifera margaritifera) är en hotad musselart, som förekommer i ett fåtal av bäckarna. För att kunna föröka sig är den beroende av att dess mellanvärd öringen transporterar glochidie-larverna till deras kommande uppväxtplatser. Flodpärlmusslan är en erkänt långlivad art, som lätt kan uppnå 100 års ålder. Individerna i de flesta av våra flodpärlmusselbestånd är tyvärr redan så gamla att de inte längre kan föröka sig. Flodpärlmusslan är en bra indikator på god vattenkvalitet enär den är mycket känslig för en försämring av vattnets kvalitet. Då musslan en gång valt sin förekomstplats är den stationär och lever hela sitt liv på ett mycket litet område. Typiskt för flodpärlmusslan är att den gräver ner sig och intar en lodrät position med foten längst ner i substratet. I de vattendrag där flodpärlmusslan finns bör man undvika att vada eller idka andra verksamheter som kan förändra bottnens tillstånd. Vi bör också komma ihåg att det är förbjudet att lyfta upp eller att ens vidröra en flodpärlmussla.
Rapu
Jokirapu (Astacus astacus) on voimakkaasti virtavesissämme taantunut laji. Tämä ympäristömuutoksille erittäin herkkä laji on monin paikoin menetetty lähes kokonaan ja useissa paikoissa ongelmana on krooninen rapurutto. Kannan kasvaessa hitaasti, uusi rutto iskee jälleen tuhoten jo syntyneen populaation. Monin paikoin perinteisen jokiravun suurimpana uhkana pidetään täplärapua (Pacifastacus leniusculus), joka kestää rapuruttoa. Rapu on vesiekologiassa varsin tärkeä ja hyödyllinen eläin, sillä se syö pääasiassa kuollutta lehti- ja kasvimassaa ja kuolleita eläimiä ja kaloja. Rapu onkin vesiemme puhtaanapitäjä, jonka menestys on nykyään kovin heikko. Rapu kärsii myös kiintoaineksesta ja pehmeästä pohjasta, suojakolojen puutteesta sekä on erityisen herkkä mm. torjunta-aineille.
Flodkräfta
Flodkräftan (Astacus astacus) är en art som minskat oerhört i våra rinnande vattendrag. På många håll har denna art, som är mycket känslig för förändringar i miljön, helt försvunnit. I många områden utgör dessutom kronisk kräftpest ett problem. Så fort en liten population lyckats etablera sig och öka i antal slår pesten till på nytt och utplånar den. På många håll anses den introducerade signalkräftan (Pacifastacus leniusculus), som är immun mot kräftpesten, utgöra det största hotet mot den ursprungliga flodkräftan. Flodkräftan har en mycket viktig och nyttig roll i vattenekosystemet då den huvudsakligen livnär sig på nedfallna löv och död växt- djur- och fiskbiomassa. Flodkräftan står således för renhållningen av vattendragen. Dess framgång är numera dock mycket begränsad. Flodkräftan lider även av belastning av fasta partiklar och uppkomsten av sedimentationsbottnar. Avsaknad av skyddande håligheter utgör också en hotfaktor. Den är också extremt känslig för bl.a. kemiska bekämpningsmedel.
Koskikara
Jokien ja purojen sulat virtapaikat ovat koskikaralle (Cinclus
cinclus) elintärkeitä paikkoja. Koskikara on varpuslinnuista ainoa
vedestä ravintonsa pyytävä laji. Tämä mustavalkoinen rastaan kokoinen
lintu viettää talvensa sulien virtavesien varsilla, etsien sukeltamalla
pohjasta toukkia ja hyönteisiä. Valkoisen eturintansa avulla koskikara
heijastaa pohjaan valoa, lisäten pyyntinsä tehoa. Sukeltamista
edesauttaa rasvainen höyhenpeite, joka estää veden pääsyn ruumiiseen
saakka. Tämän rasvaa erittävän erityisen rauhasen takia koskikaraa on
myös aikanaan metsästetty, koska rasva on ollut erinomaista mm.
aserasvana.
Kuva: Ismo Nousiainen
Koskikara on siitä merkillinen laji, että se muuttaa Suomeen talvehtimaan. Kanta on noin 5000-10000 paria ja laji tavataan lähes koko maasta. Pesivä kanta on vain muutamia satoja pareja, eikä pesintöjä ole varmistettu kovinkaan usein. Yleensä koskikara saapuu talvehtimaan loka-marraskuussa ja lähtee pesimään pääasiassa Norjaa huhtikuun alussa. Mikäli näet koskikaran Suomessa kevään ja syksyn välillä, olet löytänyt ehkä pesivän koskikaran. Ne voivat pesiä mm. siltojen rakenteisiin tai niille tehtyihin pesälaatikoihin, joita on laitettu mm. siltojen alle. Koskikaran omatekoinen pesä on sammalpallo kosken partaalla.
Koskikaran tunnistaa helposti talviselta purolta. Pääasiassa yksikseen elävä mustavalkoinen lintu istuskelee rantakivillä tai koskessa niiaillen ja hyppien kiveltä toiselle. Vähän väliä lintu sukeltaa veteen ja nousee kiville levähtämään. Sukeltaessa se ui voimakkaasti vastavirtaan ja tonkii samaan aikaan pohja nokallaan. Aina lintua ei näe koskilla, mutta niiden jälkiä ja syönnöksiä voi nähdä rantajäätikössä ja vähäisessä lumessa purojen rantamilla. Lajin tunnistamista helpottaa myös linnun ääni. Koskikara ääntelee kirkassointista kitisevää visertelyä. Koskikivillä kara voi laulaa lyhyitä tirskahtavia ääniä ja samalla niiailee ja tuijottelee veteen.
Kovien pakkasten aikaan kosket jäätyvät lähes umpeen. Silloin karat joutuvat kerääntymään vähäisille sulapaikoille ja niitä voi tavata pieniltäkin sulapaikoilta useita samassa paikassa. Lauhan kelin tultua reviirit taas laajenevat ja karat hajaantuvat takaisin omille reviireilleen. Lauhana talvena koskikaroja on hankalampi nähdä aivan pieniltäkin ojilta.
Tärkeitä tekijöitä koskikaran elämälle ovat virtaavat vedet, jotka ovat riittävän kirkkaita sukeltamiseen. Ravintoa näissä kirkkaissa ja hyvissä puroissa on riittämiin. Ilmastonmuutoksen tuomat lauhat talvet helpottavat koskikaran elämää mutta lämpimien talvien aiheuttamat vesisateet ja tulvat tuovat vedenkorkeuden vaihtelut, sameat tulvavedet ja korkean vedenpinnan, jotka hankaloittavat mm. ravinnon saantia. Siksi perinteiset kunnon talvet ja alhaiset virtaamat ovat koskikaralle paras edellytys talvesta selviytymiseksi.
Koskikara on silmälläpidettävä (NT) laji.
Strömstaren
De isfria strömdragen i älvar, åar och bäckar är livsviktiga plaster för strömstaren (Cinclus cinclus). Strömstaren är den enda tättingen, som söker sin föda i vattenmiljöer. Denna svartvita fågel av traststorlek tillbringar vintern invid isfria strömdrag, där den dykande fångar larver och insekter från vattendragets botten. Den främre delen av fågelns bröst är vitt och reflekterar därför ljus mot bottnen. Detta ökar därmed fågelns chanser att finna ett byte. En väl infettad fjäderdräkt, som hindrar det kalla vattnet från att nå kroppen, är en förutsättning för dykandet. Fettet avsöndras av en speciell körtel. Man har därför tidigare jagat strömstaren för att använda det högklassiga fettet, t.ex. för att smörja vapen med.
Strömstaren är speciell då den flyttar till Finland för att övervintra. Det övervintrande beståndet uppgår till 5 000-10 000 par. Arten påträffas nästan i hela landet. Det häckande beståndets storlek är endast några hundra par, och säkra häckningar noteras ytterst sällan. Vanligen anländer strömstaren för att övervintra i oktober-november och flyttar till häckningsområdena, som huvudsakligen finns i Norge, i början av april. I fall man ser en strömstare i maj-september i Finland kan det hända att man lyckats lokalisera ett häckande par. Strömstaren kan häcka bl.a. i brokonstruktioner eller i specialbyggda häckningslådor, som ofta placeras under broar. I naturliga förhållanden bygger strömstarens ett bo, som ser ut som en boll av mossa. Det placeras ofta på stenrika stränder invid forsar.
Det är lätt att känna igen strömstaren då den uppehåller sig vid en vintrig bäck. Den är en kännspak svartvit fågel, där den sitter för sig själv på en strandsten eller i en fors, för att sedan nigande skutta från en sten till en annan. Alltemellanåt dyker fågeln ner i vattnet, för att sedan sätta sig på en sten och vila. Den dyker med all sin kraft motströms samtidigt som den genomsöker bottnen med näbben. Även om man inte ser fågeln kan man upptäcka spår och matrester på iskanten och i snökarmen vid bäckens strand. Strömstarens läte är mycket kännspakt. Det är en klart ljudande gnisslande strof. Sittande på stenarna i forsen kan den sjunga små sprudlande strofer samtidigt som den niger och stirrar ner i vattnet.
Då kylan tilltar fryser forsarna ofta igen nästan helt och hållet. Då blir strömstararna tvungna att tränga ihop sig kring de kvarvarande områdena med öppet vatten. Även vid mycket små ytor med öppet vatten kan man påträffa flere strömstarar. Då väderleken blir mildare blir reviren återigen större då strömstararna igen tar sina ursprungliga revir i besittning. Under en mild vinter är det svårt att få syn på strömstaren även om den vistas vid en mycket liten bäck.
En basförutsättning för strömstarens existens är rinnande vatten, där vattnet är tillräckligt klart för att strömstaren skall kunna dyka. I bäckar med rent och klart vatten är förekomsten av föda tillräcklig. De milda vintrarna, som är en följd av klimatförändringen, underlättar strömstarens liv. De medför likväl andra konsekvenser, -som t.ex. vinterregn med åtföljande översvämningar. Variationerna i vattenståndet, det grumliga flödesvatten och varaktigt förhöjda flöden kan inskränka på strömstarens möjligheter att finna föda. Därför innebär en traditionell vinter med kyla och lågt vattenflöde den bästa förutsättningen för att strömstaren skall lyckas med övervintringen.
Strömstaren räknas till de missgynnade arterna (NT).
Purokatka
Tämä reliktilaji purokatka (Gammalus pulex) on jääkauden jäänteenä
tähänkin päivään saakka puroissa menestynyt laji. Purokatka elää siis
suoraan menneisyyden jäänteenä Ancylys-järvestä tai Yoldianmerestä. Lajia
tavataan joissakin purokoon vesistöissä ja paikoin niiden tiheys on
niin valtaisa, että lajilla on merkitystä ainakin kalastolle
ravinnonlähteenä.
Sötvattensmärla
Sötvattensmärlan (Gammarus pulex) utgör en relikt från istiden, som ända tills idag klarat sig bra i en del bäckar. Den utgör således en direkt länk till den forntida Ancylussjön eller till Yoldiahavet. Den förekommer i en del av områdets bäckar och kan ställvis vara så riklig att den har betydelse som föda åtminstone för fisk.
Pikkunahkiainen
Pikkunahkiainen (Lampetra planeri) on hyvien ja raikasvetisten
pienvesien ympyräsuosten lahkoon kuuluva asukki. Niitä voi nähdä
keskikesän aikoihin isoissa ryppäissä kutupuuhissa. Pikkunahkiaiset
kasvavat noin 15-18 cm pituuteen ja viettävät koko ikänsä
kotivesistössään, eivätkä siten vaella. Pikkunahkiainen elää suurimman
osan elämästään toukkana ja elää muodonvaihdoksen jälkeen vain muutamia
kuukausia lisääntyäkseen.
Bäcknejonöga
Bäcknejonögat (Lampetra planeri) hör till släktet rundmunnar och trivs i rinnande småvattendrag med rent och klart vatten. Mitt i sommaren kan man se dem leka i stora stim. Bäcknejonögat kan bli ca 15-18 cm lång. Den företar inga vandringar utan lever ett stationärt liv. Bäcknejonögat tillbringar en stor del av sin levnad i form av en larv. Efter det att den omvandlats till en vuxen individ lever den endast några få månader fram till fortplantningen.
